Hej på er!
Nu var det ett bra tag sedan jag skrev något här på farfars hemsida, men jag tänkte att jag skulle ta och skriva något nu igen.
Det som är störst och det som tar upp mest tid i mitt liv just nu, är min psykiska ohälsa. Jag är diagnostiserad med djup depression, ångest, ADD och autism. Jag har även haft problem med mat och mitt förhållande till mat, så länge jag kan minnas, men min ätstörning är varken det ena eller det andra, så därför har ingen diagnos fastställts ännu.
Just nu går jag inte i skolan mer än två timmar i veckan, och jag har inte gjort det på snart tre månader. Jag umgås aldrig med vänner, och jag tar helst inte ett kliv utanför dörren, allra helst inte om jag är själv. När det kommer till det så är det först och främst min autism och min generella ångest i sociala sammanhang som ställer till det för mig.
Småsaker som kanske är självklara för dig, och som även var självklara för mig förut, är långt i från självklara för mig idag. Jag går inte på ica utan pappa, jag går inte i en ''vanlig'' klass i skolan och jag kan inte göra saker som ''vanliga'' tonåringar kan göra, allt detta, är som upplagt för att jag ska få en ångestattack.
Just nu försöker jag att överleva, och det kanske låter töntigt, men att leva i en konstant sorg och med alla andra psykiska sjukdomar jag har, gör så att det är svårt att ens tro att man kan klara sig till nästa dag. Jag sitter hemma, pysslar och försöker att göra saker som får mig att känna att livet går lättare.
Mest av allt så vill jag bara skriva det här för att visa att psykisk ohälsa inte alltid syns utanpå, det kan drabba vem som helst och det är inget som vi kan viska om längre.
Vi måste uppmärksamma och vara öppna om vår psykiska ohälsa, för att kunna skapa en större acceptans kring ämnet.
Ha det fint,
/ Alva